Den lilla bäcken

Jag var ett barn med klara ljuva sinnen
 Och på mitt väsen solen lyste ned
 Mitt liv var nytt och ännu utan minnen
 Och genom natten månen stilla gled
 Och jag var ung med fasta steg på jorden
 Jag levde fritt bland träd och vilda djur
 Och som i lera formade jag orden
 Och rent var hjärtat som de kommo ur
 Å lilla bäcken mot älven rinner och älven rinner mot stora hav
 Och aldrig någonsin mer du finner var lilla bäcken blev av
 Och jag blev man med hatt och stövlar tunga
 Jag lärde tyglarna av lämplighet och sed
 Och lärde le när marken tycktes gunga
 Av tyngd från fienden som högg oss ned
 Jag ser på världen genom dödas blickar
 Med andras oro köper jag min frid
 Och nedåt slår jag när jag uppåt slickar
 Och snarkar däst med själens nöd bredvid
 Å lilla bäcken mot älven rinner och älven rinner mot stora hav
 Och aldrig någonsin mer du finner var lilla bäcken blev av
 Jag samlar tid som musen samlar skulor
 Till livets byggnad samlar jag på år
 För allting stort och starkt är byggt av smulor
 Och sanningar av ångrad lögn består
 I munnens valv jag känner orden klinga
 Som åter skall av allt som sagts förut
 Min tro är klen och klokenskapen ringa
 Och allt är början, mitt upp i och slut
 Å lilla bäcken mot älven rinner och älven rinner mot stora hav
 Och aldrig någonsin mer du finner var lilla bäcken blev av