Blodrött Hav

Jag ser i svart och vitt
 Sikten är sedan länge skymd
 Förlorad ute på vidsträckta vatten
 Med hål i skrovet och revat segel
 Himlen stänger sig ovanför mig
 Moln hopar sig i hotfulla skepnader
 Detta skrämmer mig, men fascinerar mig oerhört
 Hoppet slukas, livet dräneras, drömmar mördas
 Allt som någonsin har betytt något
 Förlorar sitt värde, sin egentliga mening
 Jag vet inte var denna skuta kommer föra mig
 Men ändå hoppar jag inte överbord
 Jag vill inget hellre än att komma härifrån
 Men likt en cysta klänger jag mig fast
 Rädd för vad som kan hända, rädd för det okända
 Ångest i tusenfald, psykisk tortyr i dess renaste form
 Inget land är i sikte, inget hopp skymtar
 Molnen blir allt fler och fler och tätare för var dag
 Sikten är lika med noll, lönlöst att ens försöka
 Att se ljuset i tunneln, någon form av räddning
 Därför sitter jag fast i denna båt
 M/S Undergång, de fördömdas skepp
 Aldrig når jag grundet, slutet av färden
 Jag seglar i ensamhet på ett oroligt hav
 Tankar kring död och evig sömn hemsöker mina nätter
 Desperationen har tagit ett fast grepp kring mig
 Men likt en cysta sitter jag fast i den befläckade relingen
 Fördömd att för alltid segla på detta blodröda hav