Ændalykt

En giftblomma sprungen från ur-ormens cirkel
 Oölad djupt nere i tystnadens salar
 Ett fall mången gång större än livets mirakel
 En längtan om död som i tystnaden talar
 Långt under bergets rötter och den avlidnes grav
 Bortom livet självt, ändock kommen därav
 Där smides de törnar som tär på vårt bröst
 I stjärnfria nätter, när sommar blir till höst...
 Genom vävnad och märg som en uråldrig klåda
 Likt likmaskens hunger och dess spöklika sång
 Likt nekrofilens saliv på kadavrets kön
 En ohelig kärek till föruttnelsens intrång
 Helios! Horlykta! Förbannad må den vara!
 Ty vad gott gör dess ljus när var dag är för lång?
 Och himmelens järtecken skänker blott tröst
 Ty de varslar om ändalykt, evig bortgång...
 Ty snarans prakt den går ej att förneka
 Jämrande nu upp från stugtakets bjälkar
 Lemmar ge vika! Eder tid äro förbi
 Likt vissnande blad på gravblommans stjälkar
 Bak gärdsgårdens knotor i skogsbrynets rand
 En fasans gestalt, ödets timglas han bär
 Öppna din grind och låt elden dö ut
 Ty det är döden, min vän, och hans timme äro här...