Guldet blev till sand (from KRISTINA FRAN DUVEMALA)

Han kom med mig när jag drog bort den våren
 Som en hund följde han mig tätt i spåren
 Jag var glad åt hans sällskap
 När jag sökte guldets land
 Men Kristina, guldet blev till sand
 Vi slet ont, ja allt gott fick vi försaka
 Ofta grät han och bad: Ta mig tillbaka!
 Men jag vägrade alltid, fast jag tvekade ibland
 Åh Kristina, guldet blev till sand
 Han som var min kamrat
 Han trodde mitt ord
 Fast jag redan då
 Såg att längs denna väg
 Fanns knappast det jag ville nå
 Över prärien kom vi till en öken
 Vi gick vilse och började se spöken
 Man hör vatten som porlar
 När ens huvud står i brand
 Åh Kristina, guldet blev till sand
 Jag som var hans kamrat
 Jag tog honom över land och hav
 Ökenvinden har höljt
 Ett täcke över hans tysta grav
 Ur en stinkande källa drack han vatten
 Han blev sjuk och gick bort från mig den natten
 När hans blick hade slocknat
 Då gled klockan ur hans hand
 Åh Kristina, guldet blev till sand
 Åh Kristina, guldet blev till sand