Forsen

Hey!
 Forsen!
 Fingrar bleka klösa laven, slita
 De sprätter, river, blottar sten och klippa
 Naglar svarta i spillror tärs, slipas loss
 När han dyker in i mönstret, stenens svarta fors
 Han gräver ner mot bergets kärna
 Han slinker in i springor, halkar
 Isande vatten han ur sprickor dricka
 Kalk och järn från stenar slicka
 Vid en strand så kall och dunkel
 Årtusenden den resande vilat
 Djupt i hålor utan endaste ljus
 Blott ett ljud, den svarta forsens brus
 Han vadar i skenet av underjords eld
 Den djupa floden, den har ingen källa
 När tiden tappat sin lögnfyllda gång
 Ses en vandring i visdom oändligt lång
 Vid en strand så kall och dunkel
 Årtusenden den resande vilat
 Djupt i hålor utan endaste ljus
 Blott ett ljud, den svarta forsens brus
 Forsens brus!
 Framför ses en skugga längs vattnet vandra
 En rygg så tärd och böjd av kunskap
 Då han nu den andre i djupet fått fatt
 Med sig själv han då vid forsen satt