Fobisk SäLta

Jag är förlorad mellan nattsvarta stränder
 Och vrålande avgrunder ute till havs
 Dessa brutna master och sönderslitna segel
 Har lett mig allt djupare ut till stormande vatten
 Framtiden är oviss, men jag tynar bort
 Likt den bleka solen bortom dimmorna
 Detta skrov är vätat, men ej av böljande blå
 Utan av blodrödaste aversion till livet
 Verkligheten är det helvete som hemsöker mig varje natt
 Misstron inför välmening är min defekt, mitt sociala handikapp
 Denna sjukdom är kronisk, det har aldrig funnits någon bot
 Jag har alltid känt såhär, mitt tillstånd är permanent
 Acceptansen ska komma när vattnet börjar ta sig in
 När lungorna fylls till bredden med menlöshet
 Det är då alla obesvarade frågor skall besvaras
 Det är då andetagen äntligen dör ut
 Det är då det sista andetaget befrias
 I ett sista desperat försök att fånga upp vind
 Och att försöka styra kursen in mot land igen
 Så sväljer både skräcken och vågorna mitt allt
 Låt hennes vaggande söva mig till slut
 Sluka mig och föra mig till min vattenfyllda grav
 Få känna hur allt upphör, inte just för stunden utan för all framtid
 Låt hennes djuphavsgrav söva mig till slut, lugna mig och föra mig hemåt igen
 Få känna hur allting äntligen ger efter, att min livslånga kamp äntligen nått sitt slut
 Känn ingen saknad, känn ingen ilska
 Sörj ej det oundvikliga som hända skall
 Vi föddes alla endast för att dö
 För att lätta ankar från livets hamn