Kalle E. Andersson

Kalle Emil Andersson hade jobbat hela dan
 han längtade hem till frugan ryggen värkte utav fan
 att släpa tunga lådor i en jävla massa år
 det sliter hårt på kroppen ja det sätter sina spår
 han köpte sig ett Aftonblad i kiosken på station
 till Elsa köpte han choklad en fredagstradition
 han lutade sig mot disken för att pusta ut ett tag
 då träffades hans käke av ett våldsamt knytnävslag
 nu kunde det ha slutat på det sätt det ofta gör
 den som har blivit slagen slår och arbetaren dör
 men Kalle hade endast ett år kvar till sin pension
 han vägrade bli offer för vår välfärdsillusion
 han torkade bort blodet och med blicken kall som snö
 han röt sitt gamla stridsrop segra eller dö
 ligisterna dom flydde i panik till sina hål
 ty den forne legionärens nävar var av härdat stål
 Kalle Emil Andersson blev hjälte här i stan
 och direktören bjöd på fest men kalle han sa fan
 ingen jävla kapitalist ska tacka mig för nåt
 men kör för en kopp kaffe ja det kan ju smaka jävligt gott