I Stilla Vemod Vandra

I fjärran nord, där ljuset bortom finna
 De stirrar sig blinda medan skörden förtvinar
 I kusten vi rivs mot saltad vind
 Och finner oss yra av glädjens svinn
 Gödda av skogens aldrig sinande ådra
 I forsar vi griper tag i fårad åra
 Och leds genom ständig mara
 Morgondagens kall
 Krönt av den skymningslåga brand
 Som i strama vindar trivas
 I Stilla Vemod Vandra
 Vi ska I Stilla Vemod Vandra
 Offervals dömd av den takt som skänkes an
 Vemod i sönderfall, påminna oss om allt som åderlåtas
 Dystert omfamnas vår norrskensbrand
 Hopplöshet i kargt vinterland
 Nattens väsen dras mot vår ve
 Att kväva det ljus vår själ avger
 Utan en chans att brinna rent
 Askan bär spåren ty det är för sent
 Mörkret dalar medans glöden gror
 Tyngden att bära blir allt för stor
 I Stilla Vemod Vandra
 I hopplöshetens band
 I Stilla Vemod Vandra
 I marans karga famn