Blues för Jacques Brel

Rostiga gränder, sotiga tak.
 Hundar som parar sig, fylla och brak.
 Kärringar slåss om fisken,
 och hojtar gällt.
 Och med pannan stödd mot sin öl vid disken,
 sover lill-Paulus sällt.
 Och i Antwerpen susar ett dragspel,
 en sång, en chanson.
 Om just honom, just honom, just honom,
 och många miljoner fler.
 För han är som en snurra, som snurrar, och stannar,
 och sen aldrig rör sig mer.
 Trasiga vagnar på trasiga spår.
 Svarta ruiner från svarta år.
 Jag blundar och genast hör jag taktfasta vrål.
 Jag ser en förkolnad bild av soldaten som drunknade i stål.
 Och i Antwerpen susar ett dragspel,
 en sång, en chanson.
 Om just honom, just honom, just honom,
 och några miljoner fler.
 För han är som en snurra, som snurrar, och stannar,
 och sen aldrig rör sig mer.
 Vackra Minouschka, Katendrechts skatt
 Jenever, Jenever, och hesa skratt.
 Det doftar frityr och rosor,
 från Rue de Becq.
 Och i gränderna fladdrar horornas trosor
 från slaka klädesstreck.
 Och i Antwerpen susar ett dragspel
 en sång, en chanson.
 Om just henne, just henne, just henne,
 och många miljoner fler.
 För hon är som en snurra, som snurrar, och stannar,
 och sen aldrig rör sig mer.
 I mitt Antwerpen går jag omkring,
 och tänker att allt är ingenting.
 Borta är musikanten som förr här fanns.
 Borta är också tiggaretanten som bodde ingenstans.
 Och i Antwerpen susar ett dragspel,
 en sång, en chanson.
 Om just henne, just henne, just henne,
 och några miljoner fler.
 För hon är som en snurra, som snurrar, och stannar,
 och sen aldrig rör sig mer.