Nattskräcken

Märklig tycks mig nattens tid
 Då dunkla skuggor finner liv
 Jag skönjer en gestalt bredvid
 Mig själv, men har den liv?
 I okristlig timma
 Allsköns ting jag ser
 Den mörkaste av skuggor
 Med eld i blick sig sänker ner.
 En namnlös fasa krälar sakta
 Mot mig, den tycks mig betrakta
 Lamslår mig, dess ögon brinner
 Stumt, mitt skrik i natten svinner...
 Nu nattens fasa krupit in
 I själ jag ej kan kalla min
 Den härskar över håg och sinn
 Dess själ var en gång min...
 Så i nattens timmar
 Blir jag som förbytt
 Tills min gäst mig lämnar
 Och nattens mörker åter flytt
 Stel av skräck då natten stundar,
 Inför fasans makt jag blundar.
 Men, min vilja kuvad flyr
 Fasan åter sinnet styr...
 Ej längre skönjs i mörkret liv
 Ty fasan dväljes inuti
 En själ vars tid för mänskligt liv
 För alltid tycks förbi
 Vid morgonbräckning fasan flyr
 Mitt sinne åter renas
 Men då solen i västan går ned
 Skall de tu åter förenas...