Den lilla bäcken

Jag var ett barn
 Med klara ljuva sinnen
 Och på mitt väsen solen lyste ned
 Mitt liv var nytt
 Och ännu utan minnen
 Och genom natten månen stilla gled
 Och jag var ung
 Med fasta steg på jorden
 Jag levde fritt
 Bland träd och vilda djur
 Och som i lera formade jag orden
 Och rent var hjärtat som de kommo ur
 Och lilla bäcken mot älven rinner
 Och älven rinner mot stora hav
 Och aldrig någonsin mer du finner
 Var lilla bäcken blev av
 Och jag blev man
 Med hattoch stövlar tunga
 Och lärde tyglarna av lämplighet och sed
 Och lörde le
 När marken syntes gunga
 Av tyngd från fiender, som högg oss ned
 Jag ser på världen
 Genom dödas blickar
 Med andras oro
 Köper jag min frid
 Och nedåt slår jag
 När jag uppåt slickar
 Och snarkar däst med själens nöd därvid
 Och lilla bäcken mot älven rinner
 Och älven rinner mot stora hav
 Och aldrig någonsin mer du finner
 Var lilla bäcken blev av
 Jag samlar tid
 Som musen samlar skulor
 Till livets buggnad samlar jag på år
 För allting stort och starkt
 Är byggt av smulor
 Och sanningen av ångrad lögn består
 I munnens valv
 Jag känner orden klinga
 Som återskall
 Av allt som sagts förut
 Min tro är klen
 Och klokenskapen ringa
 Och allt är början, mittoppi och slut
 Och lilla bäcken mot älven rinner
 Och älven rinner mot stora hav
 Och aldrig någonsin mer du finner
 Var lilla bäcken blev av