Flickan och kråkan

Jag satt häromdagen och läste min tidning
 En dag som så många förut
 Och jag tänkte på alla de drömmar man drömt
 Som en efter en har tatt' slut
 Då såg jag en bild av en flicka
 Med en skadskjuten kråka i famn
 Hon springer iväg genom skogen
 Så fort som hon någonsin kan
 Och hon springer med fladdrande lockar
 Hon springer på taniga ben
 Och hon bönar och ber och hon hoppas och tror
 Att det inte ska vara för sent
 ♪
 Flickan är liten och hennes hår är så ljust
 Och hennes kind är så flämtande röd
 Och kråkan är klumpig och kraxande svart
 Och om en stund är den alldeles död
 Men flickan hon springer för livet
 Hos en skadskjuten fågel i famn
 Hon springer mot trygghet och värme
 För det som är riktigt och sant
 Och hon springer med tindrande ögon
 Hon springer på taniga ben
 För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
 Finns det liv är det aldrig för sent
 ♪
 Och jag började darra i vånda och nöd
 Jag skakade av rädsla och skräck
 För jag visste ju alldeles tydligt och klart
 Att det var bilden av mig som jag sett
 För mitt hopp är en skadskjuten kråka
 Och jag är ett springande barn
 Som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
 Som tror det finns nån som har svar
 Och jag springer med bultande hjärta
 Jag springer på taniga ben
 Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
 Att det redan är allt för sent