Lyckliga gatan

Minnena kommer så ofta till mej
 nu är allt borta jag fattar det ej.
 Borta är huset där murgrönan klängde,
 borta är grinden där vi stod och hängde.
 Lyckliga gata du som varje dag
 hörde vårt glam,
 en gång fanns rosor här där nu en stad
 fort växer fram.
 Lyckliga gatan du finns inte mer
 du har försvunnit med hela kvarter.
 Tystnat har leken, tystnat har sången,
 högt över marken svävar betongen.
 När jag kom åter var allt så förändrat
 trampat och skövlat, fördärvat och skändat,
 Skall mellan dessa höga hus en dag
 stiga en sång,
 lika förunderlig och skön som den
 vi hört en gång?
 Ja, allt är borta, det är bara så
 ändå så vill jag nog inte förstå
 att min idyll, som ju alla vill glömma
 nu är en dröm som jag en gång fått drömma.
 Allting är borta, huset och linden
 och mina vänner skingrats för vinden.
 Lyckliga gatan, det är tiden som
 här dragit fram,
 du fått ge vika nu för asfalt och
 för makadam.
 Lyckliga gatan du finns inte mer
 du har försvunnit med hela kvarter.
 Tystnat har leken, tystnat har sången,
 högt över marken svävar betongen.
 När jag kom åter var allt så förändrat
 trampat och skövlat, fördärvat och skändat.
 Skall mellan dessa höga hus en dag
 stiga en sång,
 lika förunderlig och skön som den
 vi hört en gång?