Vid ett fönsterbord

Han satt där redan när jag kom och stirrade ut mot parken
 Och det var höst och det var kallt och fullt av löv på marken
 En liten grabb som blivit stor och som förlorat på rouletten
 Som brutits av vinden som ett rö på öde slätten
 Vår stad är full av sådana som inte vill va med mer
 Och sådana som tog sin roll, Gud vete om de ser mer
 Det rapas upp i riksdagshus och kommunala stior
 "Men finns det nåt för mig?", sa han, "i deras profetior"
 ♪
 Man önskar att man vore fri som fågeln under himlen
 Som flyr sin kos när det blir kallt, grått och trist och rivet
 Så binds man upp i vilsen ort, långt bort från livets vindar
 Och offret får sin terapi och blir än mer förblindad
 Men vad spelar det för roll att man sitter här och gråter?
 Och tänker sig till gårdagen som aldrig kommer åter
 Plötsligt är vi från varann nånstans i människovimlet
 Och missar till och med den lilla bit vi ser av himlen
 Till slut tog jag farväl och gick och ut i nattrafiken
 Där satt han kvar i röken till salongs- och soulmusiken
 Som tur fick jag en bil som hjälpte hem den tunga kroppen
 Där låg jag tyst i baksätet och räknade de röda stoppen