Suicidiums Evinnerliga Bävan

Blacka skepnader kuvade under nattens firmament
 Ångesten, din arvedel, tjänar nu som ledsagare
 Färden bär över detta livlösa och karga landskap
 Dess dystra natur återspeglar själens allra innersta
 Isande likt mänskans växande likgiltighet
 Bärs självmördarnas hjärtskärande hymner
 Uppstigen ur ovigd jord, förevigt fördömda
 Att uppleva självspillans upprepande vånda
 Infekterade sår dryper av ånger och röta
 Nackar bryts, men bringar ej dödens svepning
 Evinnerlig bävan tyngre än sinnlig pina
 Hopplösheten gallskriker i morbid unison
 Bröstets sista glöd tynar och falnar bort
 Olust sipprar in och kväver livets gnista
 Till Acherons stränder, över dess grumliga källa
 Kan rösten din höras, vida och jämrandes