Solen och vinden

Horatius, poeten, var son
 Till en frigiven slav
 Blev vän med Maecenas och Augustus
 För längesen, sådär en tretti, förti år
 Före han som kom att kallas Kristus
 Fick en villa av Maecenas
 Strax nordost om Rom
 Stort hus, mycket mark
 Åtta slavar
 Som han delade sina kikärter
 Sitt utspädda vin med
 Gick i skogarna, drömmande
 Poetiska dagar
 Ibland måste han in till Rom
 För Maecenas skull
 Eller för att Kejsaren
 Ville höra några dikter
 Lyckan, sa Horatius, är att
 Bo på landet
 Men det finns åtaganden
 Det finns plikter
 Tänk dej för
 Innan du bestämmer dej för
 Att det är nära havet du vill bo
 Det blåser en del
 Huset skakar, färgen flagnar
 Från fasaden, snökanonerna river som klor
 Mörkret är svart som en
 Stryparhandske runt strupen
 Själen kan få svårt att få ro
 När den kastas än hit, än dit
 Mellan förtvivlan och hopp
 Tvivel och tro
 Ibland måste jag in till stan
 Åtaganden, plikter
 Men inte till min hemstad
 För många minnen där
 Det finns andra städer
 Andra gator, torg
 Ingen känner mej där
 Så jag försvinner där
 Jag trivs i fred och frihet
 I både kropp och själ
 Ingen kommer i min närhet
 Som stänger in och stjäl
 Solen och vinden
 Slog vad en gång
 Om vem som kunde få en man
 Att ta av sej överrocken
 Vinden tog i, men mannen svepte in sej
 Allt hårdare i överrocken
 Solens tur, och solen värmde
 Och mannen tog av sej överrocken