Flyktingarna

Jag tog på mig skjortan, drog på mig byxorna
 Tog stövlarna på och knallade ut
 Jag gick bort till vedbon och tog en av yxorna
 Nu var det över. Ja, nu var det slut
 Nere vid sjön såg jag föräldragården
 Där min mamma bott kvar fram till att ålderdom
 Och demens tvingat in henne på åldringsvården
 Och ända sen dess hade kåken stått tom
 Det var nån gång i slutet på sommaren det hände
 Jag fick besök utav sonhustrun min
 Hon bad om hjälp för några hon kände
 Och inom en vecka så flyttade dom in
 Språket det kunde jag inte begripa
 Men med miner och gester så kom vi en bit
 Jag förstod att dom satt i en helvetes knipa
 Och att det var därför som dom kommit hit
 Men svårast av allt var nog ändå att fatta
 Att dom som hade lämnat sitt hemland och flytt
 Här blev förhörda och ifrågasatta
 Och tvingades hålla sig gömda på nytt
 Kvinnan hon genomled sömnlösa nätter
 Med lamporna på för att känna sig trygg
 Mannen bar märken ifrån cigaretter
 Som vakterna hade bränt in i hans rygg
 Och pojken var ängslig, vem kunde väl veta
 Vad han varit med om för slags djävulstyg
 Men jag såg när jag gick till sjön för att meta
 Hur pojken smög efter och tittade i smyg
 Sommaren blev höst och hösten blev vinter
 Och mörkret var tungt och kölden var svår
 Sonhustrun kom med julhyacinter
 Och vi överlevde och vintern blev vår
 Och han lagade köksklockan som hade stannat
 Sen blev han tårögd och kramade min hand
 Och hon bjöd på bröd som smakade nåt annat
 Och hon sov med lamporna släckta ibland
 Pojken han övervann tvivel och tvekan och han fick ett metspö som bara var hans
 Ibland så satt vi timmar i ekan och allting var enkelt, framtiden fanns
 Klockan 4 på natten med utvisningsorder kom åtta poliser, aktionen var snabb
 I båthuset väntar ett metspö, det står där
 Och väntar förgäves på en femårig grabb
 Själv står jag med yxan i näven och ser ingen anledning att nånsin flagga nåt mer
 Och flaggan den postar jag väl till regeringen
 Och flaggstången den ska jag fan hugga ner
 Det sades att dom saknade skäl att få stanna
 Medmänsklighet, adjöss och farväl
 Men fast jag är kvar undrar jag likförbannat
 Är det dom eller vi som mest saknar själ?
 Ja, fast jag är kvar undrar jag likförbannat
 Är det dom eller vi som mest saknar själ?